onsdag 23 april 2014

Meningen med livet, kyss mig där bak

Idag är känslan i kroppen både kall och varm, jag är liksom både glad och lite nere. Jag vill hitta tillbaka till mitt driv. Mitt livsdriv, min stora vilja att alltid leva och förändra. Jag är definitivt inte borta från mina tankar, vissa dagar är bara inte lika bra som andra. (Jag vet inte om det är PMS:en som spökar eller vad som händer, haha..)

 Jag har precis skickat in mitt samhällsarbete, ett om att EU bör höja sina klimatmål. En argumenterande text där jag vräkte ur mig ett och annat, det där med åsikter, de har jag. Många och starka. Haha, ja vet inte om det alltid är speciellt bra men jag försöker anpassa mig och vara trevlig ibland. ;)

Jag bara känner att det finns så himla mycket som är viktigt hos en människa och i världen. Miljön, världen, känslor, människor, klass-samhället, karriär osv.
Jag vet att jag är tjatig med alla dessa jävla känslor, men jag är så frustrerad. Jag fattar att det är nu i livet som man funderar lite över meningen med livet osv, men jag orkar inte fler vuxna som säger "ååhh, joho, jag kommer ihåg när jag var så orolig och inte förstod något alls om varför jag lever"
JA MEN FÖR FARAO, BERÄTTA FÖR MIG DÅ OM DU REDAN HAR FÅTT REDA PÅ DE. Säger det som om det är så himla lätt.
Jag menar inte att jag är helt fast vid de och inte kan tänka på annat, men jag känner att det är något som jag vill spendera tid på att tänka över, och tro mig, det har gått mycket och långt tid för mig att bara spåna igenom alla mina tankar, för att till slut hitta någon slags liten anledning eller bara något pyttepytte. Men inte ens det.

Man kanske växer upp, man kanske får familj och finner att det är anledningen att leva, finna lyckan.
Men ok, varför ska man finna lyckan då? Och framför allt, vad händer efter jag har gjort det?
Vem har kommit på att vi ska leva som vi gör? Vem har kommit på att vi ska använda våra hjärnor, bli smarta för att sen bli vuxna, få jobb, skaffa barn, lära barnen, sen om igen? Vad har hänt så att allt blev som det blivit, varför är vi så fokuserade på att göra som vi tror att man gör. Som vi har blivit lärda att man gör, jag förstår verkligen inte.

Jag gillar att leva, det är absolut inte det. Jag älskar att vakna varje morgon med nya möjligheter, jag älskar att kunna åka tåg, att jag ens har ett hem. Jag älskar att jag har en skola som jag trivs i, osv. Men min tanke är kanske dum, men den lyder såhär: "Är det här allt?" Det känns så DUMT. För jag är inte missnöjd alls, jag är bara funderande.

Kanske gör jag allt detta i livet med någon mening, som jag får se efter att jag levt. Då kommer nästa sak, nästa uppdrag, nästa mål att uppnå.
Eller också så finns det ingen mening. Detta är verkligen allt. Vi föds, vi lever (nice), vi dör.
På något sätt så tror jag mer på det. Men jag vill, från djupet av min själ tro på något annat.

Jag kan hitta på så mycket, hjärnan är en fantastisk uppfinning.
Jag saknar något. Men det kommer, det är jag säker på. Vi är människor, en varelse på planeten Jorden. Jorden, nu ska jag leva. Vi ska leva. Känna. Allt man kan. Jag ska nog finna ro.

Här har jag skrivit ett fruktansvärt tankspritt inlägg, orden kom direkt efter varandra och jag ska nu gå tillbaka till de livet som någon kommit på att man ska leva.

Hoppas någon orkade läsa och kanske förstår lite.
Jag ska leva och förändra. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar